När vi var på Otogar igår bad Sonya mig följa med till Antalya & hålla henne sällskap, så det gjorde jag. Ca. 2 timmars bussresa, alltid lika jävla långtråkig.


Bild tagen från bussen när vi var på väg till Antalya.

När vi var framme hade bussen ringt taxi, så när vi hoppade av på motorvägen stog det en taxi & väntade på oss.

På flygplatsen åt vi, pasta bolognese (stavning? haha), den var inget speciellt, men det mättade. Sen softade vi ute tills det var dags för Sonya att gå in igen.

Jag haffade en taxi som körde mig till motorvägen & där fick jag sitta & vänta på att bussen mot Alanya skulle komma. Nu hade jag tur, för våran taxi chaufför var där & han babblade på glatt om allting & sa till mig att sätta mig så stoppar han bussen när den kommer.
Skönt att jag fick 'sällskap', annars har jag alltid turen att jag får stå vid motorvägen själv som en idiot & vinka in alla bussar som passerar för att kolla vart dom går.
Turkiet, bättre system när det gäller busstrafiken tack! Haha.

På bussresan hem hade det redan blivit mörkt så det var skönt.
Dom släckte lamporna & jag satte på musik & försvann in i min lilla värld.
När jag åker buss & lyssnar på musik är jag i princip okontaktbar.
& så var det nu också. Jag sjöng med till låtarna, lät mina tankar ta mig lite överallt.
Någon dom tog mig till var Glassmannen. Det trillade tom. ner en liten tår på kinden.
Jag fick flashback & tänkte på när jag åkte den långa bussresan till honom & hur spänd jag var.
Hur lycklig jag var att jag snart skulle få träffa honom.
Shit, jag kan inte glömma honom ...