Jag har gått hela dagen & varit ledsen över allt som hände igår & att Glassmannen ska åka. Jag har varit helt nere. Från ingenstans sa Sonya "Vi går till Otogar (busstationen) & säger hejdå till honom." Jag var lite skeptisk...

Men när vi var klara hemma & skulle ut sa Sonya igen att vi skulle gå, så jag, Sonya & Eirin gick. När vi väl var framme började jag bli riktigt nervös & skakig. Han visste ju inget. Hans buss skulle gå 22.30, vi var där vid 22.00. Vi gick runt & letade efter honom, men hittade honom inte. Då ringde vi & frågade vart han var & sen sa vi bara trevlig resa osv.

Vi satte oss på en bänk & väntade. Det gick 10 minuter sen kom han. Han såg oss direkt, släppte sina väskor, kollade på oss helt chockad & sen kom det världens leende. Sonya & Eirin tog en liten promenad & jag & Glassmannen satt & pratade. När bussen skulle gå & vi kramades ville jag bara stanna där i hans armar. Sen gick han på bussen, vi stog utanför & väntade på att den skulle åka. Då kommer han ut igen. Sa något till mig, ger mig en puss på munnen & så gick han på igen. Bussen började åka sakta & vi stog där & vinkade. Då vinkar han till mig att jag ska komma & sätta mig med honom ... Jag log & bussen åkte.

15 sekunder senare sprack det för mig & tårarna bara sprutade. Tom. Sonya började gråta. Avsked är det värsta jag vet!